Intima Teatern 1907-1910

Intima teatern 1907-1910

En ung resande teaterledare och skådespelare, August Falck, satte i september 1906 upp dramat Fröken Julie som aldrig hade spelats offentligt i Sverige. Föreställningen blev en konstnärlig och publik framgång, och Falcks sällskap gjorde sitt intåg i Stockholm i december 1906 med en vecka av utsålda hus. Strax spreds ryktet att Falck – med August Strindberg som inspiratör och sympatisör – skulle öppna en ny litterär teaterscen i huvudstaden.

Pelikanen / The Pelican
Intima teatern 1907
Photo: Jaeger

Under första halvåret 1907 skrev Strindberg fyra kammarspel: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen. Inspirationen till beteckningen ”kammarspel” fann han hos Max Reinhardt, som i november året före hade låtit öppna en mindre scen, ”Kammerspiel- Haus”, i anslutning till Deutsches Theater i Berlin. Strindberg har beskrivit målsättningen för kammarspelen i ett ofta citerat brev till Adolf Paul: ”sök det intima i formen, litet motiv, utförligt behandladt, få personer, stora synpunkter, fri fantasi, men byggd på observation, upplefvelse, väl studeradt; enkelt men icke för enkelt; ingen stor apparat, inga öfverflödiga bipersoner, inga regelbundna femaktare eller ’gamla maskiner’, inga utdragna helaftnar” (6/1 1907). Den tänkta avsättningen för dessa nya dramer var Reinhardts lilla scen i Berlin och andra liknande skådebanor i Europa, men framför allt Falcks planerade intima teater i Stockholm.

Först sommaren 1907 fann man den sal som i tre år skulle komma att hysa Intima Teatern. Det var en f.d. lagerlokal vid Norra Bantorget som under hösten inreddes med en begränsad scen, fyra gånger sex meter, en liten salong med 161 åskådarplatser, men också med en för tiden avancerad ljusanläggning, enskilda 9 loger åt skådespelarna och påkostade foajéer utan utskänkning till publiken. Man hade skapat vad vi skulle kunna kalla den första alternativa teatern i Stockholm. Där skulle det komma att spelas 25 Strindbergspjäser, varav 6 urpremiärer och 5 svenska premiärer. Intima Teaterns ensemble bestod av 10–15 yngre skådespelare från bland annat Dramatens elevskola och olika resande sällskap.

Man hade en redan från ombyggnaden ansträngd ekonomi – Strindberg fick gå in som finansiär – och möttes av en ofta oförstående kritik. Strindberg var en kontroversiell gestalt, inte minst efter den satiriska romanen Svarta fanor (1907).

Trots ett ambitiöst program, många föreställningar på scenen vid Norra Bantorget och en livlig turnéverksamhet gick teatern omkull i slutet av 1910.  ändå hade man en ständigt växande och i stort sett hela tiden aktuell repertoar; framgångsrika pjäser blev långkörare medan exempelvis kammarspelen fick kortare liv. Spelschemat, där Stockholmsgruppen respektive den resande landsortsavdelningen spelar skilda pjäser, under helger två eller tre olika föreställningar samma dag, visar att teatern fungerade som en videobutik eller ett kabel-tv-bolag med pay per view för Strindbergsvänner.

Ändå lyckades man inte nå så många teaterkonnässörer med varje representation och arrangemanget som slet hårt på personalen gav inte tillräckligt ekonomiskt utfall.

Per Stam

________________________________

 

 

 

 

 

 

 

Läs vidare:
Strindberg och teater. Bref till medlemmar af gamla Intima Teatern från August Strindberg [red. August Falck] (1918).
Yngve Hedvall, Strindberg på Stockholmsscenen 1870–1922.
En teaterhistorisk översikt (1923).
August Falck, Fem år med Strindberg (1935).
Gösta M. Bergman, Den moderna teaterns genombrott 1890–1925 (1966).
Bertil Nolin, ”Strindberg och idén om en intim teater”, Intima teatern.
Strindbergs teater 1907–1910 katalog Strindbergsmuseet (1995, 2000).
Willmar Sauter, ”Eine verschrumpfte Avantgarde: Das Intima Teatern des August Strindberg”, TheaterAvantgarde, red. Erika Fischer-Lichte (1995).
John Austin, Intima teatern and the formations of theatrical modernity in Sweden (University of Illinois; 1997).
— ”’En reform? Falck har verkat!’ Intima teaterns betydelse i Stockholms teaterliv”, Strindbergiana. Trettonde samlingen (1998).
Hans-Göran Ekman, Villornas värld. Studier i Strindbergs kammarspel (1997).
August Strindberg, Teater och Intima Teatern, redigerad och kommenterad av Per Stam, Samlade Verk 64 (1999).
Lars Löfgren, Svensk Teater (2003).
Strindbergiana. Tjugoandra samlingen (2007). ”Intima Teatern 100 år”, med bidrag av Ture Rangström, Egil Törnqvist, Willmar Sauter, August Strindberg m.fl.