Den 1 juni 1945, just efter avslutningen av andra världskriget, stiftades
Strindbergssällskapet. Det är ett av de allra äldsta litterära sällskapen i Sverige, och det hade i någon mån förberetts straxt efter Strindbergs död då ett antal av hans vänner med fysikprofessorn Vilhelm Carlheim-Gyllensköld och konstnärerna Richard Bergh och Karl Nordström i spetsen bildade Strindbergsarkivet 1917 för att samla och ordna kvarlåtenskapen.
Initiativet togs av professor Martin Lamm och ordförande i Sveriges
författareförening, tidigare chefredaktören för Socialdemokraten, Fredrik Ström. De samlade en grupp herrar till ett förberedande sammanträde i Stadshuset den 20 april. Förutom initiativtagarna deltog professor Walter A. Berendsohn, finansborgarrådet Zeth ”Zäta” Höglund, riksbibliotekarien Oscar Wieselgren, arkivarien vid Nordiska museet Arvid Bæckström, professor Knut Lundmark, redaktör Yngve Hedvall, fil. lic. Torsten Eklund och docent Gunnar Ollén. De tre sistnämnda fick till uppdrag att utarbeta stadgar, program och ett upprop. Gunnar Ollén, som blev kommitténs ordförande, har återgett delar av det tal med vilket han inledde det första sammanträdet:
“Till bakgrund för sällskapets verksamhet skulle ligga uppfattningen att Strindberg i flera avseenden måste betraktas som vårt största litterära geni, men att hans verk ännu icke nått den plats de förtjänar i vårt folks medvetande. Sällskapets ändamål skulle sammanfattas i orden: främjande av kännedomen om Strindberg och hans verk. […]
Strindbergs ytterst värdefulla, roliga och för samtidens litterära liv belysande brevsamlingar är outgivna till största delen. Här skulle ett Strindbergssällskap ha en primär uppgift. […] En uppgift på inte alltför lång sikt vore dessutom att i någon mån söka förbereda ett värdigt firande av 100-årsminnet av Strindbergs födelse, en minnesdag som infaller den 22 januari 1949.”
Gunnar Ollén blev sällskapets första ordförande och kvarstod till 1954 då han avlöstes av Torsten Eklund. I styrelsen ingick också Torsten Eklund som sekreterare, professor Henry Olsson som vice ordförande och Eric Ahlström som skattmästare. Därutöver ingick Fredrik Ström, Martin Lamm, Walter A. Berendsohn, Oscar Wieselgren, Arvid Bæckström, Yngve Hedvall, Tor Bonnier, J. Viktor Johansson, John Landquist, Olof Molander och Anders Österling. Det var med andra ord en ganska imponerande samling kulturella makthavare.
Som ett första större projekt initierades dels en inventering och insamling av Strindbergs brev, dels utgivningen av dem. Med stöd av Stockholms stadsfullmäktige kunde den första volymen publiceras av Bonniers 1948, under Torsten Eklunds redaktörskap. Han gav sedan ut ytterligare fjorton volymer fram till 1976. Björn Meidal övertog utgivningen i och med band sexton 1989, fram till de nuvarande tjugotvå. De två sista banden, som är supplement, publicerades 2001, femtiotre år efter det att arbetet inleddes. Likaså inledde man den prenumeration på pressklipp om Strindberg som fortfarande pågår.
Torsten Eklund blev också redaktör för det från och med hösten 1945 tryckta medlemsbladet Meddelanden från Strindbergssällskapet, som producerades tillsammans med Gunnar Ollén. Från början kom ett vår- och ett höstnummer, men snart övergick det till ett dubbelnummer per år. Men redan 1950 hade man börjat diskutera möjligheten att ge Strindbergsforskarna ett mer akademiskt forum för sina studier, och när Gunnar Brandell efterträdde Torsten Eklund som sällskapets
ordförande 1965 aktualiserade han frågan. Men pengarna saknades och först Lars- Åke Kärnell, som övertog ordförandeposten 1974, lyckades ordna finansieringen. Därmed kunde den första samlingen Strindbergiana publiceras 1985, och ersätta Meddelanden…
John Landquist hade gett ut Strindbergs samlade skrifter i femtiofem band 1912-21. Men den upplagan kändes alltmer föråldrad. Den som framför allt var angelägen om att ge ut en ny textkritisk utgåva var Walter A. Berendsohn. Han gjorde också en inledande inventering och registrering av bevarade manuskript som publicerades i Meddelanden…
Men brist på intresse och pengar vaggade projektet till vila. Först 1972 väcktes frågan till liv igen i samband med att man bildade en stiftelse för att överta skötseln och driften av Strindbergsmuseet i Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm. (Som under ihärdigt och ganska dramatisk process initierats av sällskapet 1950, invigts 1960 och nu slutligen kunde fungera och fortsätta att expandera på egen hand.) Därmed slapp sällskapet nu ansvaret för lokalerna, som det successivt hade fått överta 1955 och 1972, liksom för inventarierna från det ursprungliga Strindbergsarkivet som förvarats på Nordiska museet. Det blev alltså möjligt att ägna tid och krafter åt nya projekt.
Genom framför allt Lars-Åke Kärnells arbete kunde Lars Dahlbäck 1976 börja utreda förutsättningarna och 1979 inleda sitt huvudredaktörskap för August Strindbergs Samlade Verk, den s. k. ”nationalutgåvan”. 1981 presenterades de två första volymerna Röda rummet och I vårbrytningen vid sällskapets årsmöte. Efter många turer och våldsamma konflikter övertogs huvudmannaskapet 1986 av Stockholms universitet. Sällskapet kom i fortsättningen att representeras av sin styrelseledamot och tidigare ordförande professor Bengt Landgren i den ledningsgrupp vilken ansvarar för utgivningen och utser redaktionskommittén.
Lars Dahlbäck kvarstod till till årsskiftet 2008/2009 då huvudredaktörskapet övertogs av sällskapets styrelseledamot och dåvarande vice ordförande Per Stam. Den sjuttioandra och sista textvolymen, Register, publicerades 2013. De avslutande textkritiska kommentarerna offentliggörs elektroniskt i Litteraturbanken.se under 2016. En historik över utgivningen av Samlade Verk ingår i Register (SV 72).
Strindbergssällskapet har under årens lopp också gett ut ett antal skrifter av och om Strindberg. Först ut var Torstens Eklunds urval av Före Röda rummet. Strindbergs ungdomsjournalistik, 1948, senast kom Gunnar Olléns Forskarliv. Sex decennier med Strindberg, 2004.
En ytterligare pågående verksamhet är de återkommande internationella Strindbergskonferenserna som initierades av sällskapet och hölls för första gången 1973 i Stockholm: ”Strindberg and Modern Theatre”. Sedan dess har symposier hållits bland annat i Moskva, Minneapolis, Seattle, Amsterdam, Warzawa, Bonn och Strasbourg. De senaste var den nittonde i Rom 2014 (”Strindberg: över gränserna/Strindberg Across Borders”), den tjugonde i Krakow 2017 (”Strindberg och den västerländska kanon”) och nu under våren 2019 kommer den tjugoförsta gå av stapeln i Göttingen under rubriken “August Strindberg och upplysningen”.
Om sällskapets ytterligare verksamheter kan man läsa under de omkringliggande länkarna. Till exempel vilka som fått Strindbergspriset som sällskapet delat ut sedan 1988. Likaså om de aktiviteter som sällskapet ordnar för sina medlemmar eller sådana som de kan delta i till rabatterade priser.
Uppgifterna ovan om Strindbergssällskapets historia är i första hand tagna från de långt innehållsrikare och mer personliga berättelserna av Gunnar Ollén och Carl Olof Johansson som finns att läsa i Strindbergiana, tionde samlingen 1995: ”De första åren. Till Strindbergssällskapets 50-årsjubileum 1 juni 1995” respektive ”Femtio år i Strindbergs sällskap”.
Den som vill läsa mer om det ihärdiga arbete som resulterade i Strindbergsmuseets invigning 1960 och fortsatta uppbyggnad, kan göra det i en artikel av dess tidigare intendent Anita Persson i Strindbergiana, femte samlingen 1990: ”Strindbergsmuseets väg från provisorium till kulturcentrum.”
En mängd ytterligare uppsatser om Strindbergssällskapets historia och verksamheter har sedan 1945 publicerats i Meddelanden från Strindbergssällskapet och från 1985 i Strindbergiana, och en fyllig redogörelse av Jan Billgren med anledning av 70-årsjubileumet 2015 finns allra längst ner på sidan.
Ett register över samtliga bidrag i Meddelanden… och Strindbergiana
sammanställdes i Strindbergiana, tjugonde samlingen 2005, varav det som redovisar uppsatserna i den senare återfinns under en länken Strindbergiana Register 1985-2005.
Kvarvarande exemplar av Strindbergiana kan efterfrågas från info@auguststrindberg.se
/David Gedin
De internationella Strindbergskonferenserna
1. 1973 – Stockholm (Strindbergsmuseet), Sverige: ”Strindberg and Modern Theatre”
2. 1975 – Paris, Frankrike: ”Strindberg à Paris”
3. 1977 – Tübingen, Förbundsrepubliken Tyskland: ”Strindberg und deutschsprachigen Länder”
4. 1979 – Zürich, Schweiz: “Strindbergs Dramen im Lichte neueren Metodendiskussionen”
5. 1981 – Stockholm (Kulturhuset), Sverige: ”Strindberg on Stage”
6. 1983 – Minneapolis, MN, USA: ”Strindberg’s Dramaturgy”
7. 1984 – Warszawa, Polen: ”Strindbergian Drama in European Context”
8. 1986 – Amsterdam, Nederländerna: ”Transposing Strindbergian Drama”
9. 1988 – Seattle, WA, USA: ”Strindberg and History”
10. 1990 – Norwich, Storbritannien: ”Strindberg and Genre: Breaking Bounds”
11. 1992 – Köpenhamn, Danmark: ”Strindberg post-Inferno-dramatik”
12. 1994 – Moskva, Ryssland: ”Strindberg and Symbolism”
13. 1997 – Linz, Österrike: ”Strindberg and Expressionism”
14. 1999 – Stockholm, Sverige: ”Strindberg and Fiction”
15. 2001 – Berlin, Tyskland: ”Strindberg and His Media”
16. 2008 – Bonn, Tyskland: ”Strindberg – Art, Science, Experiment”
17. 2010 – Strasbourg, Frankrike: ”Strindberg et la ville”
18. 2012 – Stockholm, Sverige: ”The Strindberg Legacy/Arvet efter Strindberg”
19. 2014 – Rom, Italien: ”Strindberg Across Borders”/”Strindberg Across Borders”
20. 2017 – Krakow, Poland: ”Strindberg and the Western Kanon”
21. 2019 – Göttingen, Tyskland: “Strindberg und die Aufklärung”
22. 2023 – Stockholm (KVHAA): “Strindberg och minnet/Strindberg and Memory”