AUGUST STRINDBERG 22.1 1849 – 14.5 1912
Ett fotografi av August Strindberg, taget under hans sista promenad i april 1912, visar en svart gestalt som träder fram ur snöyran. Ansiktet är skuggat, nästan utsuddat. Uttrycket skiftar: en sjuk, inåtvänd åldring, en aggressiv jägare, en försonad gammal man. Jämför det fotot med ett från samma månad 1875. Det visar en lite vek, elegant ung man som med öppna ögon beslutsamt stirrar förbi kameran mot ett inte allt för avlägset mål. Mellan de två bilderna ryms ett författarskap som i sin helhet omfattar närmare sjuttio band, oräknat de över 10 000 breven. Där finns också ett liv – tre äktenskap, fem barn, långa utlandsvistelser, mängder av hemadresser, fler rättsprocesser, otaliga vänskapsförbindelser och nästan lika många brytningar.
Hans verksamma liv svarar nästan exakt mot och speglar en historisk epok som inleds ungefär med tysk-franska kriget 1870-71 och som brutalt avslutas 1914 med det första världskriget. Under den sker industrialismens slutgiltiga expansion och det imperialistiska västerlandet dominerar världen. Det är borgerlighetens glansperiod, den som ofta betecknas av den engelska viktorianismen. För Jules Vernes hjältar var allt tänkbart; Jorden runt på åttio dagar 1873 blev en dundrande världssuccé.
Stockholmsutställningen 1897 dominerades av Industrihallen och samtidigt flög Andrée varmluftsballong mot Nordpolen (en av hans följeslagare var Strindbergs kusinbarn och gudson Nils). Det är nu det moderna Sverige föds. 1850 är häst och vagn fortfarande det enda transportmedlet, femtio år senare bygger man bilar.
Under samma tid fick Stockholm gasbelysning, vattenledningar, telefon, spårvagn och blev den ledande industristaden i landet. Man skapade en ny stadsplan – något som Strindberg använde som symbol för den nya tiden i dikten ”Esplanadsystemet” (1883) – och staden innanför tullarna började snabbt växa till dagens omfattning.
Men samtidigt är detta också den tid då arbetarrörelsen och de revolutionära rörelserna föds, i reaktion mot borgerligheten och de allt synligare klassklyftorna. 1848, det år Strindberg koncipierades och som han hellre hänvisade till än födelseåret, inträffade februarirevolutionen i Frankrike och det inte ens ett år gamla Kommunistiska manifestet kom ut på svenska. 1879 utmärktes inte bara av Röda rummet utan också av Sundsvallsstrejken.
Under denna epok grundas Socialdemokratiska Arbetarpartiet, Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivarföreningen. Samtidigt övergår Sverige från ståndsriksdag till parlamentarisk demokrati. Det är en dynamisk, omvälvande tid och på toppen av den fräsande vågen balanserar Strindberg. Han spanar ständigt efter oförrätter – inbillade eller verkliga – och konflikthärdar som han kan ta ställning till; framför allt söker han nya ämnen att spetsa pennan i.
Det är svårt att beskriva August Strindberg; inte bara hans böcker utan även hans person verkar omöjlig att sammanfatta eller förklara uttömmande – som om hans liv var ett konstverk. Anledningen är också att han utformar sitt porträtt i sina brev och i de föregivet självbiografiska böckerna, t ex den psykologiska utvecklingen i Tjänstekvinnans son (1886-87, 1909), äktenskapet med Siri von Essen i En dåres försvarstal (1895), eller sin psykiska kris i Inferno (1897). Att han diktar sitt liv är forskarna överens om, tanken är inte heller främmande för honom själv.
Den 24 januari 1901 skriver han i Ockulta dagboken: ”Tänker över mitt liv så här: är det möjligt att allt rysligt jag har upplevat är satt i scen för mig, att jag måtte kunna bli dramatiker och skildra all själiska tillstånd och alla situationer. Dramatiker var jag vid tjugo år. Men hade mitt liv förflutit lugnt och stilla, hade jag inte haft något att skildra.”
Denna porträttkonst är förmodligen anledningen till att den ovanligt dominanta bilden av människan aldrig har skymt hans diktning (i motsats till t. ex. C. J. L. Almqvists liv och verk). Men däremot är man oense bland forskarna om vad som är sant, och framför allt hur mycket och medvetet han förvanskar sin historia.
Johan August Strindberg föds som den tredje sonen och den första inom äktenskapet mellan ångbåtskommissionären Carl August Strindberg och Ulrika Eleonora (Nora) Norling, dotter till en skräddarmästare. De har ett borgerligt hem, välordnat, lite stelt men välmående och tryggt. Under större delen av hans barndom bor familjen i malmgårdar vid Norrtullsgatan, nästan på landet, med stall och ladugård. Hans mor beskrivs som vänlig och omtänksam. Hon kommer från en lägre socialgrupp än sin make men är inte någon tjänstekvinna och har tvärtom både tjänare och husmamsell. Däremot är hon tillbakadragen och blir snart utsliten av ständiga födslar. Hon får elva barn varav sju överlever: Axel, Oscar, August, Olof (Olle), Anna, Elisabeth och Eleonora (Nora). Redan 1862 avlider hon i lungtuberkulos just fyllda trettionio år. Inom ett år efter dödsfallet gifter fadern om sig med den trettio år yngre, tjugoettåriga husmamsellen. Strindberg är då tretton år.
I skolan beskrivs han som blyg och tillbakadragen, men han har en stark självkänsla och är också det enda av barnen som får ta studenten. Efter examen far han till Uppsala för att studera, men utan större intresse eller framgång. Parallellt tar han mängder av ströjobb och börjar så småningom koncentrera sig på att bli skådespelare.
Enligt hans egen berättelse väcks hans författartalang till liv 1870, då han underkänns på ett anställningsprov. Dagen efter vaknar han obalanserad och bakfull; han börjar fantisera och efter ett par timmar är han klar med en komedi; det tar honom fyra dagar att skriva ned den. I rasande takt fortsätter han att producera den ena pjäsen efter den andra. Han får snabbt framgångar och ett par av hans pjäser sätts upp på Kungliga teatern. När det går bra beskriver han sig som rusig av lycka, då motgångarna kommer hotar han med självmord. Trots sin mellanposition i syskonskaran påminner skildringarna av honom lite om ett typiskt yngsta barn – alltid på språng för att kunna hänga med de äldre, ständigt med en känsla av att vara eftersatt och förbisedd – att alltid vara för liten.
1872, tjugotre år gammal är han redo för sitt mästarprov. På sommaren flyttar han med tre kamrater till det som kom att bli hans sommarparadis, Kymmendö i Stockholms skärgård. På exakt två månader skriver han Mäster Olof – pjäsen om Olaus Petri, den svenska reformationens ledare på 1500-talet. Ett mäktigt drama som han återvänder till och bearbetar gång på gång under de kommande åren.
Till Strindbergs förtvivlan och raseri refuseras den. För att försörja sig börjar han arbeta som frilansskribent. Han skriver om varje tänkbart ämne för alla möjliga tidningar och tidskrifter, b l a åt Dagens Nyheter. Han har ett våldsamt gräl med sin far som leder till en brytning, de återser aldrig varandra.
Då har han, 1874, redan träffat och förälskat sig i Siri von Essen, en ett år yngre finlandssvenska med skådespelardrömmar, gift i ett konvenansäktenskap med en kapten Wrangel. Efter en kaotisk tid av uppvaktning gifter de sig på nyåret 1877-78. Året som följer arbetar de båda på sina konstnärliga karriärer och de pengar Siri har haft med sig in i äktenskapet ger dem ett sorgfritt liv. Men deras relativt kostsamma livsföring och en lågkonjunktur uttömmer resurserna och i januari 1879 tvingas Strindberg gå i personlig konkurs. Det får honom att sätta sig vid skrivbordet för att genom ett nytt kraftprov kunna resa sig igen. I november samma år ligger Röda rummet på bokhandelsdiskarna och blir en ögonblicklig succé. Miljöerna och människorna kommer från tiden som fri skribent, och läsarna upplever skildringen som osminkad, närmast rå. Romanen blir det stora samtalsämnet och Strindberg träder en gång för alla in i det allmänna medvetandets centrum.
Ännu en framgångsrik och relativt lugn period tar sin början. Strindberg samlar material och skriver kulturhistoriska verk, bland annat medverkar han med föremålsinsamling till Nordiska museet. Men 1881 kan han inte längre avhålla sig från att sticka ut hakan. Han angriper Erik Gustaf Geijers svenska historieskrivning som alltför kungacentrerad, på folkets bekostnad. Reaktionen är ögonblicklig och våldsam; från och med nu är Strindberg den unga generationens portalfigur. Han skärper konflikten ytterligare genom att gissla överhögheten i satiren Det nya riket, och följer upp med en egen historieskrivning ur folkets perspektiv, Svenska öden och äventyr 1883.
Samma år reser familjen till kontinenten. Strindberg vill ha arbetsro och Siri tvingas ge upp sina försök att skapa sig en skådespelarkarriär. Paret har två barn, Karin 3 år och Greta 2 år, och en son (Hans) är på väg. De planerar att komma tillbaka till Sverige efter vintern men blir borta i närmare sex år. Färden går till Frankrike, Schweiz, Italien, Österrike, Danmark. Familjen flyttar oupphörligen. Strindberg gör ett enda besök i Sverige. Motvilligt och livrädd för att kastas i fängelse återvänder han oktober 1884 till åtalet för hädelse i Giftas. En månad senare tar han nattåget, hjälteförklarad och frikänd till kontinenten.
Att resa från Sverige innebär inte att lämna den nordiska kulturen. I Frankrike bor inte bara Strindbergs vän och illustratör Carl Larsson, där finns också Bjørnstjerne Bjørnson och Jonas Lie. även under de kommande årens flackande håller han sig informerad, skriver mängder av brev och besöker vänner. Det är en oerhört produktiv tid, mästerverken följer på varandra: En dåres försvarstal, Tjänstekvinnans son, Fadren, Fröken Julie och Hemsöborna – ett längtansfullt, doftande porträtt av den svenska skärgården.
Men perioden innebär också slutet på äktenskapet. Strindberg blir till sist så grov i sina utfall mot kvinnor i allmänhet och sin hustru i synnerhet att Siri börjar misstänka att han är vansinnig. När familjen kommer tillbaka till Sverige 1889 återstår bara skilsmässan. Den blir klar 1891.
Strindberg är fri men han har förlorat sin inspiration. 1892 tar han tåget till Tyskland, slår sig ned i Berlin och lär bland annat känna Edvard Munch. Där träffar han också Frida Uhl 1893 och de gifter sig några månader senare. Strindberg intresserar sig för naturvetenskap och påbörjar vad som med tiden blir alltmer alkemistiska experiment. 1894 föds parets dotter Kerstin. Samma sommar far han till Paris och till Inferno-krisen. Där blir han kvar till slutet av 1896 och lägger grunden för en ny riktning för sitt författarskap.
I Röda rummet tog han upp tävlan med Victor Hugo – den franska romantikens portalgestalt – med sin skildring av Stockholm ”en afton i början av maj”. Med Fröken Julie skapade han ett naturalistiskt, psykologiskt drama inspirerad av den franska naturalismen; händelseförloppet tonas ner, dramatiken tar plats människornas inre och dialogen liknar normalt talspråk. Nu, i de nya verken, får själsstriden också ge formen åt innehållet och realismen ger vika för något som snarare är symbolism. Han påbörjar Ockulta dagboken, fylld av magiska samband och hallucinatoriska upplevelser.
1896 återvänder han till Sverige, där fortsätter han sina experiment och tolkningsförsök av tillvarons magiska, religiösa samband, gestaltade i Inferno, Till Damaskus och Ett drömspel. Samtidigt påbörjar han en serie historiska pjäser som påminner om hans tidigaste dramatik: Gustav Vasa, Erik XIV, m. fl. En ny produktiv period har inletts.
1901 gifter han sig för tredje och sista gången. Hans hustru är skådespelerskan Harriet Bosse. 1902 får paret en dotter men äktenskapet havererar ett år senare. 1907 rör han upp känslorna med satiren och karikatyren Svarta fanor, och pressen går hårt åt honom. Men det är bara en försmak inför den sista stora drabbningen, ”Strindbergsfejden”.
1908 har han flyttat till sin sista adress, ”Blå Tornet” på Drottninggatan i Stockholm, och två år senare går ha till bitskt angrepp mot samhällsstyret i en serie artiklar.
En bakomliggande orsak kan vara hans bitterhet när han ser sina författarkolleger hedras – 1909 hade Heidenstam utnämnts till hedersdoktor och Selma Lagerlöf fått nobelpriset i litteratur – eller ambitionen att forma den litterära historieskrivningen. I alla händelser blir resultatet den mest omfattande litterära debatten i Sveriges historia – tillmälena haglar, häpnadsväckande grova. Striden tar slut men någon fred sluts aldrig.
När den unga arbetarrörelsen hyllar honom som sin författare på hans födelsedag 1912 är det en markering mot den ekonomiska och litterära överklassen. Bara ett par månader senare insjuknar han i magsmärtor och dör. Strax innan har Siri dött, och under samma år dör också en av hans döttrar och hans ärkefiende, Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. I ett brev kommenterar Selma Lagerlöf: ”är det inte besynnerligt med Strindberg, som drar de sina med sig i döden först hustrun och så dottern, så har han alltså tagit med sig den man, som stått honom mest emot hela livet igenom. Hövdingen drar till Valhall med stort följe.”
Sammantaget är August Strindberg tveklöst vår största författare genom tiderna. Hans prosa är den första moderna svenskan och i sin helhet kan hans författarskap sägas vara den moderna litteraturens genombrott i Sverige. Tvivlaren kan kanske bestrida hans rang i någon enskild genre, men genom sin oerhörda produktivitet och sin bredd kommer han alltid att utmana även de mest tveksamma. Dessutom, han är utan konkurrens Sveriges absolut främsta dramatiker någonsin. Även internationellt är han vår mest berömda och inflytelserika författare, och litteraturen om hans liv och verk på en mängd språk är närmast oräknelig.
Biografierna domineras av två verk. Olof Lagercrantz August Strindberg (1979), som precist levandegör människan och författaren. Boken är präglad av Lagercrantz tes att Strindberg i själva verket var en sluten person, rädd för att blotta sig själv; att han iscensatte sitt eget liv i sina brev och i de föregivet självbiografiska böckerna, inte minst under Infernokrisen när tidigare forskare har menat att Strindberg var mer eller mindre sinnessjuk. Fylligare, försiktigare och mer traditionellt akademisk är Gunnar Brandell i sin noggranna och metodiska biografi Strindberg – ett författarliv i fyra band (1983-89).
David Gedin